Skrattar bäst som skrattar sist?

En av förra veckans orosmoment med semesterresan var om vi skulle få besök av rådjur eller hjortar när vi var borta, men det fick vi som tur var inte. För två år sedan när vi kom hem från en Norgeresa var situationen en helt annan. Då hade djuren varit inne på tomten och dels ätit växter men framförallt fejat och/eller ätit på stammarna på vissa träd och buskar. En sak är väl när rosenknoppar eller perenner äts upp, plantorna överlever ju ändå. Mycket värre är det när djuren ger sig på stammarna, det betyder så gott som alltid en säker död och/eller skador som inte går att reparera.

När träd eller buskar skadas så illa att de ser ut att gå mot en säker död brukar jag vara beredd att gräva upp och lägga på komposten på en gång, jag står inte ut med att se eländet. För två år sedan blev en jättefin Japansk Lönn, Acer palmatum 'Katsura' ringbarkad och halvt uppäten och jag gav upp direkt. Som tur är gjorde inte maken det. Han kapade stammen där trädet var skadat och ställde resterna i en kruka. Året efter kom det små skott och nu två år efter är ett nytt träd på gång. Vi har satt det i en rabatt där det ska få stå kvar, Dagliljorna runt om får flytta på sig när trädet har blivit större.

Det känns ibland som att rådjuren och hjortarna är riktiga finsmakare som bara ger sig på det man är allra mest rädd om. I samma veva gav de sig nämligen på Solfjäderstallen, Sciadopitys verticillata. Som tur är var den förhållandevis ny och hade två huvudstammar och de skadade bara den ena. Den tog vi bort och trädet börjar nu se ganska fint ut igen.

Ett annat barrträd som fick stora skador var Himalaya-enen, Juniperus squamata 'Meyeri' där huvudstammen åts upp. Vi fick leda upp en annan gren som huvudstam och även om den inte är lika snygg som ursprunget så ser det ok ut.

Annat som brukar ryka när rådjur och hjortar är i farten är rosor och det har nog varit en av anledningarna till att jag inte har varit så sugen på att ha rosor i trädgården. Vem vill ha ett gäng rosbuskar som hela tiden saknar blomning? Men med Trico Garden och våra höga staket har jag lyckats skydda rosorna detta år och de klarade sig även nu när vi var bortresta. Och synen av rosorna som äntligen har fått möjlighet att växa till sig och samtidigt bjuda på generös blomning gör att även jag börjar bli en rosälskare:-)

Och som ytterligare ett steg för att hålla djuren borta förlänger vi nu våra bambustaket även till södra sidan av tomten (sedan drygt ett år har vi bambustaket på norra och östra sidan). Nu blir skateten så höga att djuren omöjligt kan ta sig in.

Så får vi se då vem som skrattar sist och bäst den här gången - vi eller djuren.

Till sist en liten gullig historia om det där med att aldrig ge upp en planta. Vi hade förra året ett lite olivträd i kruka som fick övervintra i gästhuset. Det såg allt annat än piggt ut i våras, men vi flyttade ut det på vinst och förlust. Treåringen som har varit en flitig vattnare av krukorna (de har aldrig varit så välvattnade som i år) har vattnat det vi trodde var ett dött träd och titta - det lever.

Här är det nog tråringen som får skratta sist och säga "vad var det jag sa"? :-)